Hjälp på väg

I början på veckan som kommer ska jag äntligen få prata med Viktoriagården. I början av sommaren var jag i kontakt med dem och vi kom överens om att jag, som också hade kontakt med en bvc-psykolog, skulle återkomma till dem när de öppnade igen efter sitt sommaruppehåll. Nu har jag etablerat en kontakt och de ska ringa upp mig i morgon eller tisdag. Jag ska beskriva varför jag behöver deras hjälp och därefter blir jag kallad till ett möte då de berättar om sin verksamhet och där jag själv får bedöma om jag tror att det är rätt plats för mig. Jag är redan övertygad om att det är det. Jag har bara hört gott om dem och dessutom blivit hänvisad dit av två stycken inom bvc som jag får förmoda vet precis vad de pratar om.

Jag sätter stort hopp till det här. Jag längtar så oerhört efter att få uppleva den där försenade babylyckan, att få se fram emot att skaffa fler barn, att inse och känna att jag faktiskt är mamma till E. P försöker övertyga mig om att jag är en bra mamma, att jag är viktig för E etc och jag försöker tro honom. Men fortfarande känner jag inte att vi hör ihop, trots att jag älskar henne. Det är lite som om att hon är mitt syskonbarn eller något – jag älskar och skyddar och värnar om henne, men jag är inte den viktigaste för henne och vi hör inte riktigt ihop på det sättet. I sin största sårbarhet, dvs när hon är trött eller ledsen, så trycker hon undan mig och sträcker sig efter P. Fortfarande. Jag är stolt över hur jag hanterar det, men det har pågått rätt så länge nu och det är tröttsamt, ledsamt och ytterligare ett tecken på den osynliga kilen mellan oss.

När folk i min omgivning får barn, eller när jag ser gravida ute på stan, så kan jag fortfarande känna ”fy fan, stackars dem”. Och när de uttrycker sin längtan efter barnet som ska komma, eller lycka över den nyfödda, så har jag svårt att ta det till mig. Jag tror dem inte riktigt, eller så känner jag ingenting, eller så känner jag nästan missunnsamhet. Det är den värsta känslan. Att utöver bilden av sig själv som känslolös eller dålig, inte riktigt glädjas åt andra.

Men nu då. Nu hoppas jag att få rätt på det här. Att fortsätta förälskas i min dotter och känna äkta glädje, samhörighet och allt det där. 

En smula återhämtning

Det har varit en berg-och-dalbana på sistone. Många känslor, mycket trötthet, vissa framsteg och några bakslag. De senaste månaderna har vi varit fullt upptagna med att packa inför flytten och försöka få sålt den gamla lägenheten. Vi har inte haft mycket energi över till annat än det och våra jobb.

Vi har i alla fall äntligen flyttat in i vår nya lägenhet och träffat den psykolog som är kopplad till BVC. Hon var lite speciell men gav oss ett ganska bra verktyg att underlätta vardagen med. Inte för att vardagen är akut eller ohanterlig, men införande av detta verktyg tror jag är nyttigt oavsett. Och vi pratar mycket, jag och P.

E är extremt pappa-kär just nu. Eller, hon har varit det under en längre period men vi upplever att det börjar mattas av en smula. Det är inget konstigt med det. Hon är ett år gammal och de flesta barn genomgår perioder där de tyr sig mer till den ena föräldern. Jag vet ju rent intellektuellt att det inte är något märkvärdigt med det, men dels gör det ont i hjärtat när hon fysiskt skjuter bort mig och när hon blir förkrossad av att lämnas från P:s famn till min. Dels gör det ont, och dels påverkar det min osäkerhet som mamma. Min känsla som redan fanns av att inte vara mamma på riktigt, eller rättare sagt att jag inte är rätt mamma till E, att jag inte är mamma över huvud taget. Och det får mig att frukta att det är "straffet" för att jag varit en kass morsa, såsom jag upplevt mig.

Jag har min första semestervecka nu. Sista veckan på jobbet var hemsk. Jag var bottenlöst trött både till kropp och själ och E var pappigare än någonsin. Min utmattning gjorde det inte lättare att hantera vare sig henne eller de påtryckningar jag kände att planera semesteraktiviteter. Jag blev fysiskt sjuk till slut och la mig att sova i ett annat rum på nätterna. En av de första dagarna på semestern misslyckades jag med att natta E för hennes förmiddagssömn. Hon bara grät och vred sig ur min famn, vilket hon trots allt inte brukar göra. P fick ta över och jag tog grinande hand om frukostdisken i stället.

Efter det har det vänt, som tur är. Jag vet att jag måste bita ihop, vara mycket med henne, visa att jag finns där och låta henne komma självmant. Och det verkar funka. Dessutom har vi - long overdue - börjat natta henne i sin egen säng igen. Det är jag som gjort det hittills och det har gått bra. Jag har behållit lugnet, fått henne att somna utan att hon blivit ledsen och redan andra natten sov hon hela natten själv. Det har hon aldrig någonsin gjort förr.

Jag har kunnat ta igen lite sömn (en lyx vi kan unna oss nu när vi har dubbelt så många rum som förut och kan välja att sova helt själv) och idag har jag varit själv hela dagen medan P och E varit på utflykt. Det bådar gott och jag känner mig rätt så lugn i själen nu. Nu ska jag gå och möta dem vid tåget och det känns bra.

Sommar

Oj, vad det är länge sedan jag skrev. Förlåt för det. Flytten och allt därtill har slukat all tid och energi. Har massor att skriva, massor att säga. Hoppas på att få en stund över till det strax, nu när det är sommar och semester.

Ljusa dagar

Det är en hel del som känns lättare nu. Kanske är det jobbet och den egna tiden som kommer med det, kanske är det vetskapen om att jag fått en bekräftelse på att allt inte stått rätt till och att jag ska få hjälp, kanske är det att jag fått en massa egentid och avlastning, kanske är det den släng av sommar vi har nu. Kanske är det allt. Men jag känner hur jag allt oftare drabbas av ömhet, kärlek och glädje till mitt barn. Jag förundras över henne och längtar efter henne.

Jag tänker att det är så här P kände i början. Idag är E hans allt på jorden, han älskar henne mer än livet självt och vill aldrig vara ifrån henne. Där är jag inte, men jag tror och hoppas att jag är på väg dit. Trycket har lättat och jag kan känna upprymdhet och glädje över tillvaron, både den idag och den som kommer. Vi flyttar snart till en dubbelt så stor lägenhet, jag ska söka nytt jobb och har för första gången i mitt liv sprungit en halvmil. Jag har berättat för några utvalda nära om förlossningsdepressionen och känner deras stöd och framför allt att jag kan få avlastning om det behövs.

Jag räknar med arbete och bearbetning, men gläds över de ljusa stunder jag nu upplever.

Uppåt framåt

Igår var jag på BVC, direkt efter psykologen. Jag gick dit med känslan "hon kommer säga att det är något annat, att det inte är så farligt, att det i princip är över nu hur som helst och inget utöver det vanliga". Mottagandet jag fick var något helt annat och jag fick påminna mig själv om psykologens uppmaning att ta mig själv på allvar. Vi pratade länge och sköterskan ställde en massa frågor. Vi gjorde EPDS-testet på nytt och hon skickade en remiss till psykologen som är kopplad till BVC.

Sköterskan frågade sig hur hon kunde ha missat det här och jag sa att man blir väl bra på att spela teater. Att man rationaliserar, slätar över och försöker göra det bästa. Mammasamtalet som jag hade efter E:s tvåmånaderskontroll gjordes med en av de andra sköterskorna på BVC eftersom min ordinarie var på semester då. Då tänkte jag inte att det spelade någon roll, jag tyckte bara det var bra att jag fick komma på samtal eftersom jag hade haft en tuff och känslomässig start på mitt mamma-liv. Men jag mådde vid tillfället helt ok och jag minns att samtalet var över relativt fort och att vi kom fram till att jag nog är en person som är lite otålig och att det är viktigt att jag får egentid och inte ska behöva ha en massa besök hemma som jag inte mäktar med. Och det var ju sant. Men nu tänker jag att min ordinarie sköterska, som hade sett mig under de första, skälvande veckorna, kanske hade frågat mer, sett mer. Det är lätt att vara efterklok.

Hon tog mig på allvar och lät mig stanna till långt efter det var dags för nästa patient. Hon upprepade om och om hur mycket jag kämpat och hur bra E verkar må. Hon hade också alltid tolkat det som att jag satt E först, precis som mina vänner gjort. Remissen skickades iväg med en kopia på EPDS-svaret och med min beskrivning av situationen som hon noggrant antecknat. Vi kommer att bli kallade båda två, jag och P. Det tror jag är bra. I Malmö finns något som heter Viktoriagården och dit kommer vi eventuellt att vända oss den dag vi vill skaffa fler barn. Innan jag gick kramade hon mina axlar och sa att jag skulle sköt om mig och att det var bra och viktigt att jag kommit till henne.

Jag känner mig sedd och hörd och som att jag inte är en dålig mamma. P verkar känna helt annorlunda nu än härom veckan. Han känner skuld över att han inte förstått och inte tagit hand om mig bättre, som han säger. Det är ju inte hans jobb tänker jag, men det är fint.

Nu sitter jag på ett tåg på väg till min bästa vän och en helg i Stockholm. För första gången på snart tio månader ska jag få sova själv hela natten. Jag är förkyld och har mensvärk men det skiter jag i, för jag får dricka kaffe och titta på film helt ostört och vi ska dricka en massa vin och prata oavbrutet ända till söndag, L och jag. Jag vet inte än hur det kommer att kännas att sova utan E, men jag vet att det här är bra för mig.

Känslor och känslor

Nu är andra arbetsveckan över för mig. Det känns annorlunda än förra veckan, på ett bra sätt. Det har börjat gro en längtan i mig efter E. Den är inte så stark än men det är en viktig känsla. Det bubblar upp lite alla möjliga känslor som jag inte ens hinner sortera, de bara kommer och jag registrerar dem och kör vidare. Glädje, upprymdhet, trötthet. Hinner inte stanna och det är nog bra.

Psykologen sa att det säkert hade varit bra för mig att ha börjat jobba långt tidigare, bara någon dag i veckan, för att komma ut och bort ett slag. Det är förstås lätt att tänka så i efterhand men det är bra att konstatera, inför det att jag förhoppningsvis kommer vilja och kunna skaffa fler barn.

Övee huvud taget är det lättare nu, bara sedan ordet förlossningsdepression nämndes. Saker faller på plats och blir tydligare, mer logiska. Som varför jag tyckte (och tycker) att det är jobbigt när någon annan ska ha hand om E. Som varför jag inte litar på min egen förmåga att ta hand om henne eller tycker att hon fått fel mamma. Och varför jag inte velat ha folk boende här. Jag ser hur jag försiktigt försökt få min omgivning att förstå mig. På föräldragruppen, hos vänner, hos P (men hur jag ofta lagt till "ha ha, ja nu vet man att man lever" och därmed underminerat mig själv).

Det märks att hon tyr sig mer till P eftersom hon spenderat de senaste dagarna med honom. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte kändes i mamma-hjärtat. Men det är bra att det känns. Det får mig att tro att jag är på väg åt rätt håll. Hon ska finnas i mitt hjärta.

En bra dag

För tillfället är det väldigt kärleksfullt mellan mig och mitt barn. Jag blir glad av att se henne och hon uttrycker mycket kärlek genom att kramas och pussas och sprudla när hon får syn på mig.

Jag vill inte ens lägga henne i spjälsängen utan ha henne bredvid mig i sängen på natten. Det här är så viktigt. Det här bär jag i hjärtat.